Två hästiga dagar..
SÖNDAG:
Jag har aldrig varit så rädd förrut! Vi var ut på en ridtur, jag red Jumbo och en av flickorna red Dana. Allt gick lungt och fint. Men plötslligt i traven hör jag hur någon skriker bakom mig och jag hinner just vända om mig för att se Dana rasa ner i diktet. Inget litet dike heller! Nej nästan en meter djupt! Jag frös till is och för en sekund kunde jag inte röra mig. Det enda som for igenom huvudet var pappas ord: "En häst som brutit benet vill aldrig stiga upp igen". Men ganska fort tog jag mig till förnuftet och hoppade med rasande fart av Jumbo och sprang till Dana som kämpade hårt för att komma upp från diket. Krafterna tog slut ganska snart och hon satte huvudet vid vägkanten och såg på mig. Jag har aldrig sett så skräckslagna ögon förrut! De skrek riktigt hjälp mig! Jag satte mig på knä brevid Danas huvud och klappade henne i pannan medan jag mumlade några tröstande ord. Jag försökte hålla lugnet men det ända som gick i min gärna var att hon måste har brutit benen av sig! Plötsligt rörde Dana på sig och med en stor kraftanstrgning kom hon upp ur diket. Jag konstaterade snabbt att ingenting var brutet och skräcken rann av mig. VBåde hästen och jag stod och darrade en stund. Sedan var det dags att kolla om hon haltade. Det verkade inte så, vilket gjorde mig ännu mer lättad. Ingen större skada skedd!
MÅNDAG:
Idag däremot haltade Dana lite på vänsterbakben, så hon fick stå och vila idag. Vi skulle ta Beauty och Jumbo på en tur, men när jag kom till hästarna var det som om alla var sura. Jumbo va sur och gick med öronen i nacken samt sparkade efter de andra och bet, Nasu bockade och sparkade och Avantasia stackarn fick ta de mesta av smällarna. Sedan var det att fånga Beauty. Det vägrade hon! Hon sprang hit och dit och det hjälpte inte vad vi än gjorde. Vi kom inte mer än fem meter nära henne. Efter en timme gav vi upp. Men det fanns en häst som var en liten solstråle idag: Dana! Jaaa.. Nog har man en finurlig häst. Inga sura miner över att man inte kan gå ordentligt här inte! jJag pysslade lite med henne och sedan tog jag Jumbo, som hade blivit på bättre humör, ut på en liten ridtur. Vad kan man säga? Hästar är nog ett kapitel för sig det!
