jeffo

Igår, en lite molning men regnfri förmiddag skulle jag ut med min ära häst på en skön ridtur. När jag kom fram var jag lycklig eftersom Dana kom emot mig när jag gick efter sakerna. Jag hälsade på henne och tänkte att det kommer att bli världens härligaste ridtur.. Men så fort jag kom med tränset sprang hon iväg! Och som jag försökte att fånga henne. Alla knep jag någonsin lärt mig, men inget funkade. En sak som skulle ha funkat var dock med bröd, men tror ni att jag hade med bröd? Nej! Jag höll på i en timme minst, och sedan gav jag upp (jag vet... man ska inte låta hästen vinna, men nu var jag så irriterad). Så jag satte mig ner i gräset och började sjunga för mig själv. Dana höll sig på nära håll hela tiden. Hon kom t.o.m. precis brevid och betade lite, hon som för en stund sedan sprungit iväg hals över huvud. Efter en stund så lade hon sg ner plötsligt. Precis brevid mig! Jag blev så lycklig! Det betyder ju att hon måste lita på mig! (åtminståne lite i vart fall). Men en broms kom och tvingade henne at stiga upp, så hon slumrade till stående istället. Jag steg upp, och lite osäkert var det nog ifall jag skulle få klappa henne eller inte, men det fick jag nog även om jag fick stå en bit ifrån och sträcka mig för at nå henne. Efter en liten tund bestämde hon sig ändå för att komma närmare och medan jag skrapade henne så skrapade hon mig tillbaka, ni vet så där som hästar brukar göra till varandra. Sedan sade jjag att hon nog får gå till sina kompisar nu, och så gick hon. Även om dt inte blev någon ridning så var jag ändå glad. Nytt försök idag istället. Och nu måste jag komma ihåg bröd...