jeffo

SÖNDAG:
Jag har aldrig varit så rädd förrut! Vi var ut på en ridtur, jag red Jumbo och en av flickorna red Dana. Allt gick lungt och fint. Men plötslligt i traven hör jag hur någon skriker bakom mig och jag hinner just vända om mig för att se Dana rasa ner i diktet. Inget litet dike heller! Nej nästan en meter djupt! Jag frös till is och för en sekund kunde jag inte röra mig. Det enda som for igenom huvudet var pappas ord: "En häst som brutit benet vill aldrig stiga upp igen". Men ganska fort tog jag mig till förnuftet och hoppade med rasande fart av Jumbo och sprang till Dana som kämpade hårt för att komma upp från diket. Krafterna tog slut ganska snart och hon satte huvudet vid vägkanten och såg på mig. Jag har aldrig sett så skräckslagna ögon förrut! De skrek riktigt hjälp mig! Jag satte mig på knä brevid Danas huvud och klappade henne i pannan medan jag mumlade några tröstande ord. Jag försökte hålla lugnet men det ända som gick i min gärna var att hon måste har brutit benen av sig! Plötsligt rörde Dana på sig och med en stor kraftanstrgning kom hon upp ur diket. Jag konstaterade snabbt att ingenting var brutet och skräcken rann av mig. VBåde hästen och jag stod och darrade en stund. Sedan var det dags att kolla om hon haltade. Det verkade inte så, vilket gjorde mig ännu mer lättad. Ingen större skada skedd!

MÅNDAG:
Idag däremot haltade Dana lite på vänsterbakben, så hon fick stå och vila idag. Vi skulle ta Beauty och Jumbo på en tur, men när jag kom till hästarna var det som om alla var sura. Jumbo va sur och gick med öronen i nacken samt sparkade efter de andra och bet, Nasu bockade och sparkade och Avantasia stackarn fick ta de mesta av smällarna. Sedan var det att fånga Beauty. Det vägrade hon! Hon sprang hit och dit och det hjälpte inte vad vi än gjorde. Vi kom inte mer än fem meter nära henne. Efter en timme gav vi upp. Men det fanns en häst som var en liten solstråle idag: Dana! Jaaa.. Nog har man en finurlig häst. Inga sura miner över att man inte kan gå ordentligt här inte! jJag pysslade lite med henne och sedan tog jag Jumbo, som hade blivit på bättre humör, ut på en liten ridtur. Vad kan man säga? Hästar är nog ett kapitel för sig det!

Nu är det än en gång bevisat! Jag skall aldrig bli orienterare (eller svampplockare heller, för den delen). Nedan följer en lååång historia om hur allting gick till. (OBS! Orkar du inte läsa den, hoppa ner till den kursiverade texten nederst för att få en kort sammanfattning!)

Igår skulle jag ta en liten ridtur med min kära häst´. Vädret var fint, sol men ändå inte för varmt. Jag tog en mysig halvt igenväxt väg, som vi nog ridit förrut, men inte särskilt långt eftersom det kommer en massa träd och kvistar ivägen. Dock när jag kom till återvänds platsen fick jag den korkade idén (som då var en mycket smart idé), att jag skulle försöka rida igenom alla buskar, träd och kvistar för att se vad det fanns på andra sidan. Jag ångrade mig nog direkt som vi stod mitt inne bland bracklet, men gav mig inte, och efter cirka 10 minuter var både Dana och jag någorlunda helskinande på andra sidan.  Lite besviken kände jag mig, eftersom det visade sig vara en helt vanlig skog och inte Narnia som vi hittat, men eftersom det ändå var en ganska mysig skog så for det om ganska snabbt. Narnia hittar man ändå säkert bara genom att gömma sig i klädskåp.I alla fall, vi började traska runt och söka en traktorväg som jag vet att leder ut ur skogen. Det var spännande till en början, men efter 10 minuter och fortfarande ingen traktorväg började jag bli nervös. Jag hade nämligen ingen lust att vända om och gå igenom bracklet igen, så vi fortsatte framåt. Plötsligt kom vi till en grusväg, mitt iskogen! Det verkade lite skumt, men jag bestämde mig för att vi skulle följa den. Dana hade dock andra planer, men efter lite stridande gick hon ändå med på att gå den. det blev bara märkligare och märkligare ju längre bort vi gick. Där fanns nämligen plankhögar och en jätte gammal halvstuga. (Kanske inte låter så skumt, men jag trodde fakrtiskt att vi var mitt inne i urskogen!).  Vi följde vägen ännu mer och plötsligt så kom vi till en traktor. Det var där jag bestämde mig för att vi var helt fel och vände om. Jag tänkte att det nog fanns ett tjuvnästedär, för lite längre fram skymtade jag en lada. Vi vände in på en traktor väg, och jag var helt säker på att vi var rätt. Plötsligt hördes det ett brak ca 5 meter framför och en älg springer i full fart just dit som vi var påväg. Dana bara stannade och darrade lite, sedan fick hon trösta mig för jag tror att det var jag som darrade värst. Efter det så tänkt jag att nu j*vlar vill jag ut härifrån, så jag bestämde att vi ändå skulle rida mot ladan. Vände dock om än en gång och svängde in i skogen framför traktorn. Plötsligt såg jag ett bekant hus skymta mellan träden. Vi var räddade! men eftersom jag inte ville gå på någons gård bestämde jag mig för att gå igenom skogen för att komma ut till den välbekanta vägen. Dock visade det sig vara sumpmark så vi skönk hela tiden och Dana stackarn fick riktigt kämpa för att komma framåt. Jag bestämde mig då för att hoppa av och leda henne, vilket var mycket smart gjort (för en gång skull) för det var så svår terräng att komma igenom. När vi äntligen kom ut ur skogen visade det sig att vi var tvugna att gå lite på någons gård (vilket jag ber hemskt mycket om ursäkt för, men det var en nödsituation). Ute på vägen började jag tänka på hur fel jag hae beräknat. Vi var nämligen en minst 500 meter från stället där jag trodde vi skulle komma ut! Men slutet gott, allting gott. Jag har i alla fall aldrig kännt mig så lycklig att vara påväg hem från en ridtur förrut!

Sammanfattning: Jag var ute och red med Dana, tappade bort oss i skogen, traskade runt i 1½ timme, mötte en älg, hittade ut och red hem.

Så var det augusti i gen, och sommarlovet är snart slut... Dessutom är det slut med sommarjobbet för i år, och vad som är ännu sorligare: slut på raseborgs sommarteater, Ringaren i Notre Dame.. Sorligt, men sant. Det men det har varit skit kul i vart fall! Tack för det allihopa som medverkat!
Imorgon är det dessutom dags att åka på kulturkarneval till Jakobstad. Spännande...
Som ett litet tillägg kan jag nämna att det nu är sista veckoslutet som Milo är underårig. Sedan blir hon myndig hörni! Stora flickan redan.. augusti betyder också att Jenny blir 18. och sedan är det september. Vem vet vem som då fyller 18... Hmm...

En morgon vaknade jag och solen lyste från en nästan molnfri himmel. Perfekt väder för en ridtur! Med gott humör åkte jag alltså ner till hästarna, dock har min häst gått och skadat sig någonstans så hon haltade lite så jag tog Jumbo istället. Det blv bara varmare och varmare så jag bestämde mig för att det får bli en barbacka tur, det var ändå för hett för att sadla.Vi började vår lilla vandring och allt var perfekt, Jumbo var t.o.m. någorlunda lugn, men sedan kom de där små j*vlarna, och de blev bara fler och fler. Bromsar! I alla storlekar och former. Och bet det gjorde de! Och surrade och störde Jumbo. Inte ens i skogen fick vi vara ifred och dessutom var jag så dum att jag hade vikt upp mina byxben så mina vrister nu är fulla med bromsbett. Vad är bromsar egentligen till för? Ja, sådana där bromsar som finns i bilen vet jag ju vad gör för nytta, men sådana där flygande bomsar. De surrar och många är stora och fula och så bits de, kanske inte så jätte hårt, men så att det känns. Dessutom lämnar de efter sig stora bettmärken som kliar massor! De är liksom snäppet värre än myggor de där bromsarna. Men jag antar väl att de gör någon nytta, även om det är svårt att tro, så om ni kommer på något skriv det till mig så att jag inte går och är arg på oskyldiga individer. Jag har en till fråga förresten på tal om myggor: Vart har de tagit vägen? Jag tyckte det fanns mycket flera förr (kan hända att jag inbillar mig)! Jag har knappt sett några överhuvudtaget, ännu mindre myggbett. Jag kan ju kanske inte säga att jag saknar dem precis, men man blir ju lite orolig.. Nåja... Ialla fall så borde jag nog gå och lägga mig nu,så god natt allihopa och sov gott!

Sommarlov idag! Inget jobb! Ingen teaterövning! Bara ledig ledig ledig! Perfekt ögionblick att cykla ner till hästarna i Snappertuna! Fia gjorde mig dessutom sällskap. Fint väder var det, så det var rätt skönt. Dock har jag kommit underfund med att jag inte kan vara utan någonting att göra en längre tid! Det är ser ni då som jag börjar tänka, och det är inte bra! Jag blir nämligen bara rastlös och kommer på en massa ideer. eller så går det mot det andra att ja säckar ihop och deppar över allt möjligt. Nej! Det är nog tur att jag har fullt upp hela tiden!

Ps. Dock har jag tyvärr inte så fullt att jag inte skulle hinna sitt a här vid datorn. Jag har nämligen hitta en ny favorit serie på (surprise, surprise) youtube! (Klicka här!)

Pps. Min lilla Rabbe blir inte bättre. Fast vi har gjort ett litet framsteg! Han sade inte något deprimerande när jag matade honom idag. Han lät maten tysta munnen för en gångs skull!

Ha det bra!