jeffo

Nu är det än en gång bevisat! Jag skall aldrig bli orienterare (eller svampplockare heller, för den delen). Nedan följer en lååång historia om hur allting gick till. (OBS! Orkar du inte läsa den, hoppa ner till den kursiverade texten nederst för att få en kort sammanfattning!)

Igår skulle jag ta en liten ridtur med min kära häst´. Vädret var fint, sol men ändå inte för varmt. Jag tog en mysig halvt igenväxt väg, som vi nog ridit förrut, men inte särskilt långt eftersom det kommer en massa träd och kvistar ivägen. Dock när jag kom till återvänds platsen fick jag den korkade idén (som då var en mycket smart idé), att jag skulle försöka rida igenom alla buskar, träd och kvistar för att se vad det fanns på andra sidan. Jag ångrade mig nog direkt som vi stod mitt inne bland bracklet, men gav mig inte, och efter cirka 10 minuter var både Dana och jag någorlunda helskinande på andra sidan.  Lite besviken kände jag mig, eftersom det visade sig vara en helt vanlig skog och inte Narnia som vi hittat, men eftersom det ändå var en ganska mysig skog så for det om ganska snabbt. Narnia hittar man ändå säkert bara genom att gömma sig i klädskåp.I alla fall, vi började traska runt och söka en traktorväg som jag vet att leder ut ur skogen. Det var spännande till en början, men efter 10 minuter och fortfarande ingen traktorväg började jag bli nervös. Jag hade nämligen ingen lust att vända om och gå igenom bracklet igen, så vi fortsatte framåt. Plötsligt kom vi till en grusväg, mitt iskogen! Det verkade lite skumt, men jag bestämde mig för att vi skulle följa den. Dana hade dock andra planer, men efter lite stridande gick hon ändå med på att gå den. det blev bara märkligare och märkligare ju längre bort vi gick. Där fanns nämligen plankhögar och en jätte gammal halvstuga. (Kanske inte låter så skumt, men jag trodde fakrtiskt att vi var mitt inne i urskogen!).  Vi följde vägen ännu mer och plötsligt så kom vi till en traktor. Det var där jag bestämde mig för att vi var helt fel och vände om. Jag tänkte att det nog fanns ett tjuvnästedär, för lite längre fram skymtade jag en lada. Vi vände in på en traktor väg, och jag var helt säker på att vi var rätt. Plötsligt hördes det ett brak ca 5 meter framför och en älg springer i full fart just dit som vi var påväg. Dana bara stannade och darrade lite, sedan fick hon trösta mig för jag tror att det var jag som darrade värst. Efter det så tänkt jag att nu j*vlar vill jag ut härifrån, så jag bestämde att vi ändå skulle rida mot ladan. Vände dock om än en gång och svängde in i skogen framför traktorn. Plötsligt såg jag ett bekant hus skymta mellan träden. Vi var räddade! men eftersom jag inte ville gå på någons gård bestämde jag mig för att gå igenom skogen för att komma ut till den välbekanta vägen. Dock visade det sig vara sumpmark så vi skönk hela tiden och Dana stackarn fick riktigt kämpa för att komma framåt. Jag bestämde mig då för att hoppa av och leda henne, vilket var mycket smart gjort (för en gång skull) för det var så svår terräng att komma igenom. När vi äntligen kom ut ur skogen visade det sig att vi var tvugna att gå lite på någons gård (vilket jag ber hemskt mycket om ursäkt för, men det var en nödsituation). Ute på vägen började jag tänka på hur fel jag hae beräknat. Vi var nämligen en minst 500 meter från stället där jag trodde vi skulle komma ut! Men slutet gott, allting gott. Jag har i alla fall aldrig kännt mig så lycklig att vara påväg hem från en ridtur förrut!

Sammanfattning: Jag var ute och red med Dana, tappade bort oss i skogen, traskade runt i 1½ timme, mötte en älg, hittade ut och red hem.